Bekännelsen

 av Jessie Burton

Årets sista bok blev Bekännelsen av Jessie Burton. Min syster rekommenderade den och sa att den bara måste jag läsa. I början av boken hade jag svårt att se vad hon tyckte var så bra med boken - jag tyckte inte att jag kände något för någon av karaktärerna. De var bara konstiga och ej alls sympatiska någon av dem. Jag kände inga beröringspunkter heller med handlingen eller miljöerna som delvis utspelar sig i Hollywood. 

Boken växlar mellan nutid och dåtid och jag känner nästan alltid i såna fall att dåtiden är den historien som berör mest men här är det tvärtom. Här är det nutiden som får mig intresserad av boken efter de första tveksamma kapitlen. Rose sökande efter en saknad mamma tar henne till ett hus där en gammal dam bor, Connie som är en prisad författare och den sista personen som såg Roses mamma i livet. Sakta sugs jag in i historien och spänningen mellan Rose och Connie berör och även Roses egen resa i livet som hon gör i sökandet efter sin mor. Man vill hela tiden veta mer men samtidigt ger boken inga tydliga svar. Intressant och tankeväckande. 

Betyg 4+