Det är ju inte ofta jag läser den här sortens böcker men jag gillar att ibland bryta av med en thriller eller deckare och nu var det väldigt längesen jag läste något i den stilen. Det jag uppskattade mest med boken var att den utspelade sig runt Kungshamn - jag kände igen miljöerna och kunde verkligen föreställa mig platserna. Gillade också personerna i boken - speciellt August Strindberg var en sympatisk figur som det var trevligt att läsa om.
Sen tyckte jag att den var lite lång och utdragen - boken är nästan 500 sidor och det är mycket upprepningar. Det händer inte så mycket i boken att det motiverar så många sidor. Tror den hade tjänat på att vara lite rappare.
Det finns en fortsättning och jag kan mycket väl tänka mig att läsa mer - mest för att följa August och se hur hans liv utvecklar sig. Kanske ett tecken på att jag inte är så intresserad av att läsa om mord och andra hemska saker utan föredrar mer mänskliga relationer och romantik.
Det var ett tag sen som jag läste den här boken - jag ville vänta att skriva om den för det finns även en tv-serie baserad på boken och jag ville se den också innan jag skrev. Nu har jag alltså både läst boken och sett tv-versionen. Och det kändes på många sätt som två helt olika historier.
Jag har ju läst bokserien "Min fantastiska väninna" och sett den tv-serien och där känns tv-serien så äkta böckerna. Det är som om att alla bilder jag fick i huvudet när jag läste har kommit till liv, karaktärerna och miljön är nästan exakt som jag föreställde mig det. Den här gången känner jag inte alls igen varken miljön eller personerna från boken i tv-serien. Jag hade inte alls satt in historien i den tidsepok som tv-serien skildrar, kläderna, frisyrerna och inredning stämmer inte alls med vad jag såg när jag läste boken. Det enda som stämmer för mig är fastern Vittoria som jag känner igen från boken. Här känner jag att jag nog skulle gillat tv-serien mer om jag inte läst boken innan efter som jag hela tiden stör mig på att det inte är som boken.
Giovanna står på tröskeln till vuxenlivet och försöker hitta sin plats i livet. Hennes föräldrar och närmsta vänner är akademiker och har stort inflytande på henne men när hon upptäcker att det även finns andra vuxna att ta efter förändras hon. Hon söker upp sin faster som lever ett helt annat liv och där finner hon sig tillrätta och kan vara den hon vill mer än hemma. Fastern och fadern kommer inte överens och Giovannas relation med både sina föräldrar och vänner sätts på prov när relationen med fastern växer. För mig känns Giovanna som en kombination av Elena och Lila från "Min fantastiska väninna".
Hur är då boken? Ferrante har verkligen ett sätt att skriva som jag gillar, hon kommer nära och djupt in i det mänskliga. Det är samtidigt lite jobbigt för mycket är så avgrundsdjupt och intensivt. Det träffar en rakt in i magen ibland och det är svårt att vara oberörd. Ibland tycker jag att hon är alldeles för akademisk - det fanns partier i "Min fantastiska väninna" som också blev alltför akademiska och politiska som jag inte uppskattade. Men det väldigt mänskliga och sårbara är fint skildrat och det är en bok som stannar kvar i en efteråt. Jag hade väldigt svårt för slutet i boken som jag tyckte var hemskt. Slutet i tv-serien var så mycket bättre och hoppfullare.
