Jag har så svårt för att komma in i den här boken... Den bjuder verkligen på motstånd och jag känner flera gånger att nej, nu orkar jag inte läsa mer. Enveten som jag är fortsätter jag dock och vid ungefär halva boken tar boken fart och jag fångas av den ordentligt. Den sega och lite tråkiga starten byts ut mot en spänning och dramatik som jag inte tyckte fanns i början då allt bara var en enda lång transportsträcka där inte mycket hände. Alla känns deprimerade och sorgsna och boken andas bara tungsinne i början. Tungsinnet finns till viss del kvar även i resten av boken men då skruvas historien till och stämningen tätnar.Lila ärver ett hus av en främling, huset ligger enskilt långt ute i en skog vid en sjö. Då Lila nyss genomgått en svår kris flyr hon till huset som ett sätt att komma undan smärtan och känslorna som spökar inom henne. Huset är fallfärdigt och knappt beboeligt, trots det bosätter sig Lila här och påbörjar en renovering av huset. Under tiden funderar hon på vem hon ärvt huset av och varför. Har det ett samband med att hennes far nyligen gick bort?
I en parallell historia får vi följa ett gäng studenter som i början av 80-talet bestämmer sig för att lämna civilisationen och bosätta sig i en stuga mitt ute i ingenstans. Ganska snart står det klart att Simon är en ledarfigur som har makt över gruppen och får dem att fatta beslut som inte alltid känns bra. Efter ett tag kommer Freja, syster till en i gruppen och hon finner sig inte i allt som Simon säger.
Det intressanta med boken är det psykologiska samspelet mellan dessa unga vuxna, hur en person kan påverka en grupp och vad som händer när en person ifrågasätter ledaren. Hur allt vävs ihop i slutet är också riktigt bra och boken tar flera vändningar som man inte alltid kan lista ut i förväg. Till slut alltså en väldigt bra bok - trots det lite motiga början.
Betyg: 4+
