av Lisa Ridzén
En bok som träffar rakt in i hjärteroten. Jag blev så himla berörd av den här fina historien om en åldrande mans sista tid i livet. Kanske blir jag extra påverkad eftersom det känns så nära mig med två åldrande föräldrar. Jag kan inte låta bli att gråta flera gånger under läsningen - det är så starkt beskrivet hur tröstlöst åldrande kan vara.Att tappa kroppsliga förmågor och vänner hör ju åldrandet till men när man som gammal inte ens kan få ta egna beslut om hur man vill leva är det inte konstigt att man ger upp. Boken får en verkligen att tänka efter hur vi behandlar våra äldre - hur anhöriga tar beslut över huvudet på den som det gäller. Bokens huvudperson Bo har inte längre någon talan om sitt eget liv utan sonen tar besluten. Och visst så gör sonen det endast av hänsyn till fadern men ändå blir det så fel när han gång på gång kör över pappans vilja om hur han vill leva den sista tiden han har kvar. Men det är verkligen inte lätt - jag har också full förståelse för sonen i boken och hans beslut.
Detta är en bok som alla borde läsa - för jag tänker att alla hamnar här så småningom med en anhörig. Den tar upp så viktiga frågor - som hur mycket får man styra över en annan människa och hur kan vi göra livet lättare för våra äldre som ofta bor ensamma och endast får besök av hemtjänsten.
Boken handlar också om att förlåta och att rädda en skadad relation. Bo och sonen har aldrig riktigt kunnat komma nära varandra och nu när Bos fru sitter på demensboendet är det upp till Bo att ta ikapp relationen med sonen. Men Bo har ju aldrig haft lätt att prata känslor och att börja nu är inte lätt. Trevande försöker han men tiden är knapp.
Boken är inte så tjock och det är korta kapitel men ändå lyckas författaren förmedla så mycket med få ord. Mästerligt!
Betyg: 5