Jag minns den dagen så tydligt än idag - nästan som det var igår.
Minns hur vi samlades hela familjen på lasarettet för att ta farväl.
Minns hur solen tittade fram när vi lämnade lasarettet och jag tyckte att det kändes helt fel att solen sken mitt i all bedrövelse.
Minns när vi hissade flaggan på halv stång hemma...och den oerhörda sorgen som man kände.
Minns den jobbiga tiden efteråt som man aldrig trodde man skulle komma igenom....men livet går vidare trots allt på nåt konstigt sätt...fast något fattigare.
2 kommentarer:
Oj, jag hade ingen aning om att du förlorat en syster. Jag kan tänka mig att årsdagar väcker sorgen till liv även om det kanske blir lättare med tiden. Niklas och jag har dagens datum som 5-årsjubileum för vår förlovning - mkt roligare! Kramis!
Tänk att det är så längesen som 19 år sen. Kan det verkligen va sant?! Men det är det ju, för T var bara 6 månader då. Det känns inte som det var så längesen. För på nåt sätt så känns det som hon finns med nånstans ändå, tycker jag...som att hon ser oss här nere på jorden.
Skicka en kommentar