Sångfåglar

 av Christy Lefteri

Årets första bok blev en bok vi läste i bokklubben. Och det var jag som valde denna gång. Jag hade dock
helt andra förväntningar på boken vilket gjorde att jag kom helt fel in i boken. Jag trodde att jag skulle få läsa en roman med lite feelgood känsla samtidigt som den berörde allvarliga ämnen. Men redan från start förstår jag att detta inte alls blir någon feelgood utan långt därifrån. Jag tycker den är väldigt jobbig att läsa för att den innehåller mycket grymheter som drabbar både djur och människor. Det är en berättelse som kryper in under skinnet på en. 

Allt detta tyckte jag medan jag läste den men sen när jag pratade med mina bokklubbs vänner och även med min syster som rekommenderade boken så ser jag andra saker med boken och jag ändrar mig. Jag märker att jag uppskattar den mer efter vårt boksamtal och kan se andra dimensioner. Det har hänt flera gånger när vi har haft våra boksamtal att man har ändrat åsikt om boken - när man hör hur någon annan hittat andra saker i en berättelse kan man se på boken på ett nytt sätt vilket är spännande. Andra gånger kan känslor man fått också förstärkas när andra bekräftar något man känt. 

Jag tror att mycket av mitt motstånd mot boken också beror på att jag inte alls trodde att jag skulle få läsa om så mycket grymhet - grymhet som dessutom bygger på verkliga händelser. 

Den vackra kärlekshistorien mellan Yannis och Nisha tycker jag mycket om. Och när Nisha får komma till tals - hennes sorgliga men kloka erfarenheter gillar jag verkligen. Och det ÄR grymheter men de är väldigt finkänsligt skildrade vilket jag också uppskattar. Boken tar upp många saker; moderskap, rasism och längtan så det finns mycket att diskutera och fundera efter man läst den. Helhetsbetyget blir ändå att det är en riktigt bra bok som är viktig och angelägen. 

Betyg: 4-