Förra året läste jag "Rosa Candida" av den isländska författarinnan Auður Ava Ólafsdóttir och föll som en fura för den mysiga och vackra tonen i boken. Självklart ville jag läsa hennes nya bok "Den sista kvinnan" som utkom tidigare i år. Jag blev dock väldigt besviken. Den här boken innehöll inte alls samma magi som "Rosa Candida". Karaktärerna känns inte alls trovärdiga och historien är väldigt tunn.
På nyårsafton avslöjar Marias make Flóki att han vill skiljas eftersom han träffat en ny kärlek - hans affärspartner. Han flyttar omgående till sin nya partner och Maria lämnas ensam med de två små barnen. Ja, inte riktigt ensam är hon inte - grannen som bor i bottenvåningen är ständigt närvarande. Grannen Perla som jämt tycks veta allt om vad som händer och har goda råd blir för mig oerhört störig och enerverande. När grannen lagt sig i en gång för mycket orkar jag inte längre utan skummar igenom resten av boken tyvärr.
Läs hellre "Rosa Candida" och skippa den här boken.
Betyg: 1
1 kommentar:
Roligt att hitta din bedömning av "Den sista kvinnan". Jämförd med Rosa Candida, har jag en helt motsatt uppfattning: den orkade jag helt enkelt läsa till slut, medan den här senare bar mig igenom. Trots sina brister. (Perla tyckte jag faktiskt var den karaktären som hade fått karaktär. ;)
Ändå tycker jag att Audur Ava Olafsdottir bör ha kapaciteten att göra bättre ifrån sig. Hon kan konsten att föra en framåt i texten, men jag förväntade mig mer själ, mer utbrott, mer mänskliga reaktioner. Jag är förvånad att det blir så platt. Författaren kan ju berätta! Så jag kommer att läsa "Ärr" också. ;)
Hälsningar från Ronny
Min egen recension, om du har tid och lust: http://www.inkspots.se/2017/10/ingen-storre-forlust/
Skicka en kommentar