Primtalens ensamhet

av Paolo Giordano

Om jag inte kände att jag kom riktigt nära i förra boken så är det tvärtom här. Redan från första stycket finns en enorm närhet och intensivhet. Jag fastnar efter bara några rader i den här historien om två udda och trasiga ungdomar som söker tröst i varandra men aldrig riktigt når fram till varandra. 

Alice och Mattia bär båda på dramatiska och omvälvande händelser från barndomen som påverkar deras liv och förmåga att samspela med andra. Båda ses av andra som skumma och de hamnar utanför både i skolan och sen i vuxenlivet. Genom livet korsas deras vägar och ett band växer fram emellan dem. 

Jag gillade verkligen den här boken och sättet den är skriven på. Den är inte lik någon annan - utan har ett eget intensivt men ändå vardagligt språk. Jag känner oerhörd sympati för dessa karaktärer som fängslar mig - de gör mig irriterad när de inte kan bryta sina destruktiva mönster men ändå förstår man dem och hoppas så att de ska finna lyckan någon gång. Visst är det en ganska mörk och tragisk historia men ändå fin på något sätt. Det är en stark bok som lämnar avtryck. 

Betyg: -5