Det här är motsatsen till "Femtio nyanser av honom", så totalt olik att det är som natt och dag.
Edit befinner sig i glömskans värld, hon har sina klara stunder ibland men för det mesta befinner sig hon i det förgångna. Hela sitt liv har hon bott på ön Järnöran, en liten ö ute i skärgården där det nuförtiden mest bor sommargäster. Livet på ön är och har alltid varit tufft, här är man van vid vädrets makter och lever av vad naturen kan ge.
Elinor är fyrabarnsmamman som bestämmer sig för att ge Edit en hjälpande hand så att hon ska kunna bo kvar på ön och slippa komma in på ett hem. Hon tillbringar så mycket tid hon kan hos Edit när hon inte måste gå hem och "räkna barn". Och fast att Edit varje dag frågar vem hon är och om de känner varandra utvecklas en vänskap mellan de två kvinnorna.
Det är vackert och melankoliskt och en helt underbar berättelse om att ställa upp för varandra, att verkligen se varann och vara en medmänniska. Jag önskar att fler gamla och dementa får ha en Elinor som dricker kaffe med dom i det gamla köket, tar med de ut på bärplockning och varje dag bjuder hem dem på middag tillsammans med familjen.
Utdrag ur boken:
- Förlåt en enkel fråga, kom det oroligt från Edit. Men om man inte är riktigt riktig, ska man behöva finnas då?
Ellinor svarade med något hon hade hört eller läst någonstans. Det lät bra:
- Alla behövs.
Det kom från hjärtat. Det var klart att Edit Ingman skulle finnas här i sin värld.
Edit stod stum. För ett ögonblick kände hon tröst. Sedan glömde hon vad Ellinor hade sagt. Det försvann. Hon mindes att hon hade ställt sin viktiga fråga och fått ett svar. Så långt sträckte sig minnet. Vad hade människan sagt? Alla förstörs?
Jag har tidigare läst boken "Eskil - riddaren av syrenbersån " av Gunilla Lind Persson och den var en av de vackraste och gripande böcker jag läst. "Vännen" når inte riktigt upp i samma nivå men det blir ändå toppbetyg.
Betyg: 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar