Idag är det 10 år sen den hemska branden i Göteborg. Av alla katastrofer som hänt på senare tid så är det den händelsen som satt mest avtryck i mig. Det är så ofattbart otäckt att tänka sig in i den situationen som de här unga människorna hamnade i. Unga tonåringar som bara var ute och skulle ha roligt. Kan nog inte tänka mig något värre än att fastna i ett sådant brandinferno. De som klarade sig bär på ärr både utanpå kroppen som inne i själen som de alltid kommer att få leva med. Att orka bära de minnena de bär på är verkligen inget lätt jobb.
2 kommentarer:
Minns det som igår.VAknade till denna nyhet på klockradion,kusligt!
Otroligt hur starka många av de värst skadade tycks vara.Såg reportaget på de unga paret som båda bar spår efter branden,killen kraftigt skadad.Så härligt posotiva trots vad de hade upplevt!
Tack för kommentaren i min blogg :)
Jag kom över min hundrädsla lite succesivt. Det började med att jag träffade världens snällaste Labrador (en hund som mormor och morfar brukade var hundvakt åt sedna). Hon rusade aldrig fram, utan stod och väntade på att man skulle komma fram och hälsa. Det var så det började. Sedan gick det bara framåt. Jag försökte tänka som så att de flesta hundar är nog som Luna (labradoren). Det tog ju förståss ett tag, men det gick till slut. Det var egentligen inte så mycket mer än det som jag gjorde :)
Ha en bra dag!
Skicka en kommentar