Så var OS i stort sett över för min del....För mig är invigningen höjdpunkten - resten kan liksom kvitta...
Jag blir alltid lite gråtmild när jag ser invigningen....det är mäktigt på nåt sätt, alla dessa människor som jobbat så länge för att genomföra det på bästa sätt. Och sen alla världens länder som gemensamt deltar - det är stort tycker jag.
Igår blev jag lite rörd när jag såg Christian Olsson bära in fanan, det måste ju varit lite bitterljuvt för honom eftersom han inte kan tävla.
Men det som fick mina ögon att rinna över igår var när värdlandet Kina tågade in till folkets jubel. Och sen späddes tårkanalen på när jag hörde historien om den lille killen som gick bredvid den kinesiske fanbäraren. Han hade varit med om jordbävningen i april i år och varit en riktig hjälte. Tillsammans med några kamrater hade han blivit instängd under rasmassorna men hade hållit humöret uppe på de andra genom att sätta igång och sjunga för dom!
Invigningen var jättevacker tycker jag - kineserna kan verkligen sånt där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar